Det blir ändå aldrig bra.

Jag har ingenting att säga. Är numera tom. Försöker komma in i vuxenvärlden men lyckas inte riktigt. Har ingenting att skriva om eller berätta. Försöker leva på de sista sommardagarna men välkomnar helst av allt hösten ändå.

Anledningen till varför jag ens haft kvar den här bloggen är för att skriva om och till människor jag tyckt om. För att kommunicera med någon på ett hemligt sätt när man egentligen inte borde prata med varandra. Men nu behövs det inte längre.

Jag har lagt ner krönikördrömmen. Författardrömmen lika så (även fast jag redan har en hejdundrans så titel på min bok som jag skulle skriva). Nu ska jag leta reda på vad jag vill göra. Lutar åt någonting inom kriminologi. Faktum är att jag aldrig har haft ett större intresse för någonting än kriminalhistoria. Det måste ju betyda något.

Så länge avreagerar jag mig någon annanstans. I en annan blogg, i någon ny dagbok eller hos någon annan. Med någon annan. När jag blir arg, avundsjuk, tvivelaktig, ledsen eller orolig. Eller glad kär eller pirrig. För jag har tappat intresset eller rättare sagt behovet av att blotta mig inför andra vad det gäller känslor och tankar i text. Det blir ändå aldrig bra.

Jag håller numera tyst här.
Tack.

#Ur minnet

"Vet du hur vi träffades? Ska jag berätta?" Jag nickar även fast jag på insidan frenetiskt vill säga nej. Klarar inte av en till love story där hon sitter i hans knä och kysser honom på kinden samtidigt som han berättar.

Vi var på en midsommarfest och jag kom ihåg när jag såg henne för första gången. Jag stannade upp. "Du satt där till höger, minns du det? I dina ljusa kläder" säger han till henne. Hennes ögon brinner av hans romantiska berättelse ur minnet och han fortsätter. Varenda detalj. Lunchen han erbjöd henne och att han menade allvar dagen efter, efter all alkoholkonsumtion och förvirrande konversationer. "Jag bjöd ut henne dagen efter, jag menade ju allvar". De åt en lunch dagen efter och nu flera år senare är de tillsammans. De kysser varandra mitt framför mig och sedan viskar han i mitt öra: "Jag hoppas att du får uppleva samma kärlek någon gång".

Orolig inför framtiden.

"Jag längtar tills vi sitter på golvet och äter pizza i vår lägenhet. Vi kommer vara fattiga. Det förstår du va?"

Vi ser fram emot utbildningar och fester med framtida, hittills ofunna vänner. Vilken stad ska vi välja? Den ena är finare och den andra är festligare. Nära hemstaden, till mina vänner och till dina. Vilket porslin ska vi välja? Kommer du laga mat med korv? Jag äter inte korv. Det kanske du vet. Eller vet du det?

Inte bara det. Jag slarvar med tvätten och tar aldrig upp håret från avloppet när jag duschat. Jag fäller så mycket hår och jag kommer behöva din hjälp minst en gång i månaden för att färga det i den nyansen jag vill ha. Jag dreglar ju ner kuddarna och måste ha kalla fötter när jag ska sova. Jag får panik av diskberg men jag stryker aldrig mina kläder. Blir grinig utan frukost men kan skippa middag för att äta glass. Jag fotograferar hipsterigt mina måltider och suger på att vara ekonomisk. Klarar du av någon som snarkar varenda natt och som behöver sitt egna täcke? Du får inte checka mitt saldo på kontot för jag brukar kunna lösa det ändå. Du får inte sucka åt mig när du inser att jag spenderar kvällarna med att smattra på datorn eller internetlåtsasshoppar. Det är ju bara sådan jag är.

Det finns tusentals saker och sidor kvar för dig att upptäcka. Jag är orolig.

Men jag hoppas att du kommer älska dem.

Varför krossade jag hjärtan och förstörde deras kvällar när jag bara ville ha kul och dansa?




HAN: Det där var den värsta kvällen i mitt liiiiiiiiv

JAG: Va? Varför då?

HAN: Jag var sjuuuuuuuukt ledsen

JAG: För?

HAN: du hade gjort slut med mig typ tre veckor innan det, och när jag kom in i hallen så mötte du min blick men du dansade med honom. Jag gick hem typ direkt efter det.


Halmstad.

Jag är klar med överkokt gummipasta, sunkigt kollektivliv och knarkaffärer utanför. Jag har bokat en enkelresa hem och jag kan inte förklara lättnaden i mitt bröst. Jag har kommit underfund med att livet är för kort för att slösas bort bland kryp i hemmet, massiv alkoholkonsumtion och ett fruktansvärt magont skapad av saknad efter kärleken 5,5 timme bort. Familjen, mina två bästa vänner och han. Så jag ska packa ner allting jag släpat hit, och flytta hem igen. Jag är inte gjord för att dela rum och leva tätt inpå. Så, vad händer nu? Jag vet inte. Jag har en underbar sommar framför mig nu i alla fall som kommer spenderas med bad i havet, grillkvällar, minigolf, cykling, pussar, mina bästa vänner. Det känns fantastiskt att göra som hjärtat vill. Och att inte vara en idiot som stannar bara för att de andra gör det eller för pengarnas skull. För en gångs skull tar jag hand om mig själv och inser rätt och fel innan jag exploderar och sprängs totalt.

För att du är och förblir den finaste jag vet

JAG: Vad var det där för "titta in så efterbliven hon är"-leende?
HANS KOMPIS: Nej, det där var "fan vad kär jag är i den där tjejen"-leende
HAN: Ja, eller hur. Visst var det?

D.

Det har aldrig någonsin varit så jobbigt och så sorgligt att boka en biljett. Aldrig så jobbigt att tänka att det är sista dagen. Jag packade ner min pyjamas och vek den som om det vore min dödsdag imorgon.

Jag är där alla vill vara. I huvudet och i hjärtat. Men inte i rätt stad.