PEOPLE ARE LIKE SONGS

Åh.

2012-02-11T15:26:00.007+01:00

Brukar bläddra igenom dina hundratals bilder på Facebook. Stanna upp på vissa, småle, känna pirret och sedan gå vidare. Idag tittade jag igen, zoomade in och tittade på alla detaljer. Tittade i flera minuter. Och på något vis har jag blivit en höjdare på att snoka: vet vilka inlägg du är taggad i, vilka bilder du kommenterar och alla dina playlists.

Åh, vad du är vacker. Hatar dig lite för det.

Behöver er hjälp

2012-01-30T22:30:00.005+01:00

Hej alla tusentals läsare...
Tänkte faktiskt be er om hjälp (jag ogillar de som bloggar och har max 100 följare och riktar sig till läsarna och skriver "er", "ni" osv men i detta fall måste jag).

Mitt projektarbete går nämligen ut att skriva sådana texter och krönikor som jag skriver här i bloggen, som jag sedan ska trycka till en bok. Så, har ni något tips på vad jag kan skriva om? Vad vill ni läsa om? Vad är intressant, kul, gripande? Bolla idéer med mig. Jag ber er, är både inspirations- och motivationslös.

Kommer känna mig lite som "forever alone snubben" om ni inte kommenterar. Så, help me out.

Adjöken så länge

Jag undrar om dig.

2012-01-24T20:56:00.003+01:00

Är du kär i kärleken? Har du några ärr på kroppen och hur fick du dem? Vad brinner du för? Vad tycker du om champagne? Feströker du? Smaskar du när du äter och om inte, stör du dig på de som gör det? Kan du sjunga? Är du en morgon- eller nattmänniska? Kysser du främlingar? Hur ser du mig? Har du förlorat någon riktigt viktig? Har du playlists efter humör? Vad gör dig mest lycklig i hela världen? Vilken är din favoritmat? Har du kysst någon efter att du kysst mig och hur många i så fall? Dricker du vodka, gillar du Bon Iver? Har du något lyckotal? Är du snäll mot dina föräldrar? Älskar du dig själv?

Introducera henne för mig och min värld så att jag slipper gissa och hoppas på att ni inte är något riktigt bra par.

2012-01-21T14:05:00.006+01:00

Skriv om henne och varför hon är din. Skriv att hon gör dig lycklig och att hennes musiksmak matchar din rakt igenom. Snälla, jag ber dig, skriv att ni delar så många olika intressen och att det för er närmare. Nämn hennes defekter som på något sätt gör henne perfekt. Skriv om hennes leende, om hennes filmsmak och talanger. Jag slår vad om att hon kan sjunga och säkert spela något instrument.

Nämn hennes doft och hur pirrig du blir. Hennes stil. Jag ber dig på riktigt, bara skriv någonting om hur hon förändrar dig och hur glad du blir av hennes sms. Jag ber dig på riktigt nu. Att hon är vacker, att du älskar att dra fingrarna genom hennes hår. Att hennes namn klingar så bra i dina öron.

Skriv någonting om henne. Nämn allt du tycker om och gör mig informerad på ett okej-men-fan-sätt.
Och ge mig inga mer sådana hej-jag-sjunger-en-kärlekslåt-och-nämner-ordet-love-och-tittar-på-dig-och-tittar-på-dig-låten-igenom-aaaaaaaahiiiiiihihi-blickar när vi ses (för det var inte jag som inbillade mig den avslutningen och det är inte bara jag som ser dina blickar i korridorerna).

Inga

blickar.

Berätta bara om henne för mig, berätta varför hon gör dig lycklig. Hon är söt. Och säkert jättesnäll. Du förtjänar någon som behandlar dig bra bäst underbart.

För att singel är jävligt bra och gött ändå.

2012-01-13T00:33:00.012+01:00

Jag har blivit tillfrågad om bio och oxfilé i 'världsklass', en kvällsfika och fotograferingsrunda samt en kväll med alkohol och badtunna. Jag som har tvivlat i en längre period, i ett förhållande som singel, att jag absolut inte är någon. Det klart jag är och det klart jag ska gå på dejter, hänga med killvänner och träffa nya. Flirta massvis, hångla med den jag vill. Det är så skönt att få någon slags bekräftelse på att folk vill träffa mig och är intresserade av att göra det. Jag har blivit tillfrågad.

Senast för någon vecka sedan blev en kille jag en gång varit 'någon' med, tillsammans med en (antagligen väldigt bra) tjej och folk hör av sig till mig med ledsna miner och ber mig att 'inte logga in på Facebook'. Det är fint hur mycket andra bryr sig om mig bara för att någon annan, för att han är lycklig. Jag är ändå glad för hans skull även om man tänker om, men och varför inte.

Men nu börjar min tid som riktig singel och jag är glad. Verkligen glad. Även om den här bion, fikan eller kvällen med badtunna inte var och inte kommer vara någonting som kanske leder till någonting bra fint och underbart, så är det ändå någonting. Att bara hänga, att bara hångla, att bara skratta utan att tänka efter.

Jag är någon.
Någon värd att gå på bjuda på middag och gå på bio med, någon värd att fika och fotografera med och någon att bada badtunna med. Jag är någon värd att ta en öl med och jag är helt klart värd att bli upptvånglad (tvingad till att hångla) ute.

Jag är någon bra.
Någon snäll, söt, kanske till och med lite rolig.

Just idag känner jag så.
Värd att ha. Värd att nämna, värd att smsa, värd att hångla med, värd att hänga med.

(Bilden är från en tidig morgon då jag inte sovit någonting pga att jag gråtit över att jag blivit singel och bestämde mig från och med just där och då att bara vara glad. Har lyckats bra, oerhört bra faktiskt)

Vi är inte vi. Jag kan inte säga vi. Du är du. Jag är Jag.

2012-01-10T12:51:00.004+01:00

Vi är inget mellanting, vi är ingenting inom kärlekens väggar längre. Inte bra ihop, inte vackra ihop, inte ett par ihop. Vi är de små glasbitarna som ligger kvar efter ett glas man tappat i golvet för flera veckor sen. Inte ärliga mot varandra och nu är vi bara arga. Det är enbart det vi är.

Fast en sak till,
Vi är inte vi.

Lite från dagarna som varit

2012-01-09T01:23:00.001+01:00

Kärlek.

2012-01-07T13:35:00.004+01:00

Igår träffade jag en gammal klasskompis som var galet kär i sin pojkvän. Hon berättade så mycket fint om kärlek och där satt vi övriga, singlar och vi sa att det var okej. Sen såg jag den här videon och allt jag vill just nu är allt det där. Får så ont i magen av den här videon. Så himla fint det är med kärlek ibland. De där blickarna och sättet man ler när man är kär. Pirret och hur underbart det är att bara vara. Jävla video.

Hur många gånger, D?

2012-01-06T10:36:00.001+01:00

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att nej, nu är det ingenting. Finitio. Slut. Jag vet inte hur många gånger jag om och om igen har tänkt att jag är kär i dig. Om och om igen har jag bara älskat dig. Om och om har jag förlåtit dig, om och om har du förlåtit mig. Jag vet inte hur många gånger vi bråkat, eller hur många gånger vi sagt att vi älskar varandra. Hur många gånger vi har haft sex. Hur många gånger vi gråtit. Hur många gånger jag cyklat hem förbannad, besviken eller ledsen. Hur många gånger har du stannat kvar med samma känslor. Undra hur många timmars musik vi lyssnade på totalt. Hur många hela filmer vi hann se. Hur många gånger vi skrattat, antalet kyssar. Antalet leenden. Hur många gånger vi stått i ditt kök och slagits och gjort "karatesparkar". Hur många gånger testade du mina kläder egentligen? Hur många gånger tänkte jag på hur vackra dina fräknar var? Undra hur många gånger jag saknade dig.

Sedan undrar jag hur mycket tid jag har lagt på att tänka på dig. Jag undrar hur många gånger vi tvekat. Hur många gånger vi varit seriösa. Hur många gånger du sagt att du har fått panik, och undra hur många gånger jag konstigt nog har fått stanna upp mitt i en mening och hackat fram kommande ord (vet inte varför det har varit så, det bara blev så med dig). Jag undrar hur många gånger du har raderat mitt nummer, och jag undrar hur många gånger jag har funderat på att inte svara dig. Jag undrar hur många samtal du gjorde till min mobiltelefon, och jag undrar hur många minuter det tillslut blev. Det måste blivit tusentals. Du ringde hela tiden, jag saknar det. Jag funderar även på hur många diskussioner vi har fört, hur många gånger jag har cyklat sträckan på väg hem till dig. Jag undrar hur många sidor i mina dagböcker som faktiskt handlar om dig. Hur många gånger har du inte gjort någon konstig maträtt när jag varit med egentligen? Hur många timmar sammanlagt har du inte suttit vid datorn? Hur många gånger har du rört mina ben? Hur många gånger har du viskat någonting i mina öron? Hur många gånger har jag somnat i din säng? Hur många gångerna har vi släckt lampan för att ha sex? Hur många gånger har du med sårbar röst, bett mig att stanna i tjuuugo minuter till? Hur många olika slags pussar kom vi på? Och hur många smeknamn har jag, som du kommit på? Och hur många gånger har du tänkt att Dannebannebananskalle är ett bättre smeknamn än alla dina smeknamn för mig, tillsammans?

Jag undrar antalet. Jag vet inte varför, det blir bara så mäktigt alltihopa då. Undra hur många gånger jag har tänkt fel tankar om dig, undra hur många gånger jag har gråtit över dig. Hur många gånger har jag struntat i skolan, för att vara hemma och tänka på dig, vara ledsen över dig, för att umgås med dig? Hur många gånger har du hånat mig för att jag inte kan din musik, och hur många gånger har jag hånat dig för att du inte kan min? Hur många gånger har vi tänkt att vi klarar det här, hur många gånger har vi lovat varandra att göra det bra? Hur många gånger har jag tänkt att vi är som de i filmerna? Som Big och Carrie. Lite som de i Bridesmaids. Hur många gånger har jag återberättat dina historier? Hur många gånger har vi dansat tillsammans? Hur många gånger har jag träffat din släkt? Hur många gånger har jag och Wilma skrattat ihop? Hur många gånger har det inte pirrat? Hur många störda, omogna saker har vi inte gjort? Hur många gånger har du försökt lura mig om att du inte fyller år den femte oktober? Hur många gånger har du snurrat mig på stan?

Hur många gånger, D?

En del av 2011's bra grejer i text

2012-01-01T14:02:00.002+01:00

Detta året har utan tvekan varit det mest händelserika någonsin. Trots att jag mått skit och struntat i både skolan och jobbet så har jag haft de bästa dagarna i mitt liv. 2011 började med att jag tog en stor chansning och åkte till Jönköping för att träffa gamla internetvänner för första gången. Albin var utan tvekan den coolaste jag träffat och han hade så många historier om livet, medan jag var den som pluggade och jobbade och drack en drink'för lite'. Efter att ha spenderat några dagar i hans soffa och säng tillsammans med vin på vardagar, massvis med filmer och nattpromenader åkte jag hem och levde.

Året började med fester till klockan 05.00 på morgonen där vi bara dansade, lamporna blinkade och polisen kom. Min kompis däckade i en snöhög, vi skrattade och gjorde ostmackor och hon kunde knappt gå. Vi poserade med en moped som hängde på en vägg, poserade i en soptunna, under bilar, åt upp all tårtdekoration på ett födelsedagskalas, där vi inte kände födelsedagsbarnet. Stal chips och skrattade, åkte till Thailand och spenderade pengar, drack drinkar och blev bruna.

När sommaren kom så åkte vi till peace&love och hade den bästa veckan i våra liv. Satt under världsfina lampor och lyssnade på en kille som läste upp dikter ur minnet, dansade tills våra ben vek sig till M.I.A och Håkan Hellström, solade om dagarna och kom på massvis med nya uttryck. Jag lurade en kille i tre dagar att jag var dansk och han svalde det med hull och hår. Vi var med om så konstiga och underbara tillfällen och människor under den veckan. När vi kom hem åkte vi massvis med bil, i rondell efter rondell, helvarv efter helvarv. Åkte kundvagn på mcdonalds drive in, klättrade över stängsel för att kunna bada, åkte till Magaluf och festade tills jag inte orkade mer. Träffade nya människor hela hela tiden som var fantastiska. Jag fyllde arton och kunde gå ut på krogen, festade ihop med de bästa människorna någonsin och blev lagom på kanelen. På sommaren hängde vi utanför hoffmaestros spelning, drack cider och drog på lägenhetsfest i stan.

Andra saker som varit fina, bra, roliga är:

- När Cecilia fyllde arton och festen var underbar, och när vi dagen efter gick ut i näst intill sommarväder i april, åt pannkakor i trädgården och satt vid Nissan och chillade.

- När jag satt under ett träd med en vän och fick höra massvis med historier, bland annat då han berättade om serotonin och vad det gör med kroppen.

- När det var expo på skolan och jag såg fina elever med talang, blev pirrig och fick reda på att min lärare hade skrivit ut mina bilder och satt upp dem.

- När jag blev upphämtad av en killkompis jag inte riktigt kände, blev bjuden på middag hos hans berusade farbror till kock. Det slutade med att han berusade farbrorn kysste mig på pannan två gånger och trillade i trappan.

- När jag var ute på krogen och två killar jag mycket väl känner började tjafsa om vem som skulle få flirta med mig.

- När jag fick sitta i min barndomkärleks knä på en bussresa på vägen hem efter att ha skällt ut en peddogubbe som stirrade på mig. Det var ingenting såklart varken med peddogubben eller med den här gamla gamla pirrkänslan från när jag var 12, kände ingenting då och inte nu heller - han hade flickvän och jag hade precis blivit singel. Det var januari och jag hade precis gett bort min poncho till min kompis som frös.

- När jag och Sara sprang runt och låtsassköt folk i skolan med våra luftpistoler. Det var ett tillfälle då det var längesen jag skrattade och allting bara kom ut just den dagen.

- När jag kände mig bad ass och sparkade på sista bussen hem och inte fick åka med. Stod ute och frös med mina vänner tills min pappa kom och hämtade oss.

- Julavslutningen i år. Vill inte gå in på detaljer men åh så fint det var.

- När jag bestämde mig för att paddla kanot inför mina klasskamrater och en del andra personer från skolan, trots min rädsla. Jag har aldrig varit så stolt över mig själv som då.

- När vi åkte till Göteborg och dansade i bilen tills vi blev helt döda, och när jag moonade. Hur mycket vi skrattade och hur glada vi var.

- Alla gånger jag pussats. Jag älskar att pussas.

- Komplimanger jag fått höra direkt och indirekt från folk som jag kan leva på i en evighet. Så som att jag verkar vara en sprallig och bra person, livlig och annorlunda. Eller bara någonting som att jag är okej, ser bra ut, är snäll, omtyckt.

- När jag, Sara, Linnea, Pihl och Benjamin åkte till Växjö på Saras födelsedag. Vi shoppade, drack kaffe, var allmänt mongos i bilen och sjöng till Justin Bieber.

- Alla gånger Susanne har sagt att hon vill kasta ägg.

- Min första förfest, då vi körde tävlingar om vem som kunde svepa sitt shot utan att använda händerna och Susanne låg på golvet och yrde.

- När jag vinkade av D på tågstationen och fick ett fint brev av honom.

- När D kom hem efter några dagar från Asien, när han egentligen skulle vara där i två månader.

- När jag fyllde arton år, blev gratulerad, dansade asfult och sedan hade förfest med solkrämstårta. Fick en världsrolig sång och en go dikt av bra vänner.

- Alla gånger det pirrat i min mage.

- När jag och mina sju andra vänner blev bjudna på shots efter shots, drink efter drink på Underbar av grabbar som var runt tjugofem.

- När snön föll några dagar innan julafton.

- Alla gånger jag och pappa har fört en diskussion om diverse saker vid middagsbordet.

- När vi var i Magaluf, vaskade sourz, shottade goda drinkar och glömde bort att vi var inne på grabbarna grus, det mest svennebanan som finns i Spanien och pratar skit om folk bredvid på svenska.

- När jag skriker "fucking wankas" till ett par engelsmän i Magaluf, och vill åka luftmadrass ner för en trappa. När vi träffade James Oh so naughty och jag räknade rutorna på gatan.

- När Elin var ensam hemma en vecka och vi var där, åt goda grejer, tittade på film, skrattade så att saft hamnade över hela golvet, och vi skulle jobba klockan 8 nästa morgon men var vakna till minst 5, skickade ett gemensamt "hej vi kan inte jobba idag" med minst tio stavfel för tre pers.

- När jag, Susanne, Elin, Johnny, Emma och Cecilia hade en julbaksdag då vi gjorde Rocky Roads, lussebullar, snickersrutor och var allmänt juliga.

- När jag och Elin förfestade med Elins mamma och hennes väninna.

- När vi var på tattarfestivalen och inte fick upp vårt tält, shottade billiga godisshottar och hittade nya människor att hänga med.

- D's födelsedagspresent med min favoritmat, låtsasdrinkar, gott godis, fruktsallad, Justin Bieber filmen och en annan klyschig film och som slutet på kvällen gick vi ut och tände Khom Loy's.

- När jag fylleåt en hel gurka på Peace&love och hade den galna häxnatten. Den bästa natten i mitt liv ungefär, jag har aldrig haft så roligt någonsin.

- När jag står ute i regnet med en kille med grov stockholmska. Det duggregnar, är sommar och vi står där utan jacka och hör musiken inifrån och han säger: "Det är såhär det ska vara, regn, fin musik och......kärlek". Vi har precis träffat varandra och växlat några ord och det var så fruktansvärt klyschigt både nu och då, men det låter faktiskt rätt fint i efterhand.

Så, den jag har att tacka för det här året då jag gjort saker jag inte vågat, borde, hatat och älskat, är nog tack vare till Albin. Han var så cool, hade ärr över hela kroppen, historier om fyllor, kyssar och att bara våga göra det man vill. Tack tack tack. 2011 var fantastiskt. 2012 kommer bli minst lika grymt med tanke på all pepp inför studenten, att vara ledig och göra vad man vill, peace&love, utomlandsresor och att vara 18 på sommaren kommer vara fint.

Gott nytt år!

LITE BILDER FRÅN 2011

2011-12-30T16:08:00.005+01:00

Om att inte vara kär

2011-12-15T15:59:00.006+01:00

Dina föräldrar är borta i tre veckor i januari och du är ensam. Du gillar inte att vara ensam, så folk kommer sova hos dig hejvilt. Randoms, killar, tjejer, din bästa vän. Du kommer kanske ha fest. Knulla någon på golvet, i köket, i tvättstugan. I duschen, badkaret i hallen. Du kommer laga mat till någon du tycker om. Ha hög gangstermusik på, låta disken stå framme. Se tusentals filmer, supa dig redlöst full och beställa hem kopiöst med pizza. Du kommer viska någonting i någon annans öra.

Men det gör mig inte bekymrad över att en tjej kommer sova i din säng, eller att du kommer viska någonting i någon annans öra. Det är bara konstigt att jag faktiskt näst intill har vant mig vid tanken:

Någon annan kommer få bli värmd utav dig, du kommer be någon annan att stanna lite längre, någon annan kommer äta upp jordgubbarna innan pannkakorna är klara. Någon annan kommer få uppleva dina blickar vid nervositet, ilska, sorg. För jag kan ju se när du är förbannad, ledsen, besviken, sårad, hatisk. Men jag kan även se på dig när du är kär och lycklig. Och jag har sett att den blicken inte finns när du är med mig längre. Men det sköna är: det är okej.

Young, wild and free

2011-12-08T18:25:00.004+01:00

Jag lever såhär nu. Young, wild and free. Igår var det studentfest och det var längesedan jag hade så kul. Det var tema P och jag såg: flickor utklädda till pojkar, partiledaren Håkan Juholt, princess Leia, paket, polkagris, parkeringsskylt, powerking, pölse, puss, pyjamas, pizzabagare, partypinglor, pensionärer och jag själv var en parissnubbe. Jag har världens bästa vänner och jag älskar dem. Jag älskar dem för att de bryr sig, för att de är roliga, för att de är så jävla underbara. Det var allt!

Nu är det på riktigt.

2011-11-28T01:39:00.003+01:00

Jag har för första gången på tre år raderat ditt nummer, dina föräldrars nummer, ställt undan min minnesbox med alla saker från dig. Nu raderar vi varandra. Du pratade jämt om Estella. Jag var din Estella. Bara så att du vet.

Det här var det sista om dig här. Nu är det slut. Mellan oss. På öppna tankar om dig.

Såhär.

2011-11-27T22:46:00.002+01:00

Nu vill jag vara glad. Så nu ska jag vara det. Släpper allting som har med honom att göra. Vill han inte ha mig så vill han inte det. Jag kommer ha det så jävla bra tillslut.

2011-11-27T12:32:00.002+01:00

Du vet.

När man gör slut. När man bryter upp i form av tårar och besvikelse. När man tänker tillbaka på det som varit bra men försöker undvika det dåliga. Eller när man tittar tillbaka och tänker bara på det dåliga för, fan, det var ju ändå bra att man gjorde slut. När man bryter ihop för att man hittar gamla dagboksanteckningar, kvitton och sparade presenter från den tiden man var ihop. När man måste snoka konstant på Facebook om han har någon ny. När man tvingar sig själv att försöka hata sitt ex istället för att älska. När varenda sorglig, hjärtkrossande låt passar in med hur man känner sig exakt då.
Du vet.

2011-11-24T14:54:00.000+01:00

"Skaffa någon ny"

Vi har aldrig varit det bästa paret, men jag vill inte ha någon jävla medalj. Vill bara ha dig.

2011-11-23T23:52:00.004+01:00

Du vet.
När jag tar bort taggarna på dig av mina fotografier på Facebook. När jag till och med tar bort dig från Facebook. När jag raderar dina sms, glömmer bort din musiksmak. När jag gömmer mappar med bilder på dig från datorn. När jag till och med tar bort ditt nummer. När jag kommer tillbaka till perioden med enbart Håkanmusik i form av någon psykisk protest. När jag bryter ihop av ditt namn, när jag försöker lära mig att avsky ogilla inte vilja ha inte önska tillbaka.

Men för i helvete, du vet ju.
Du försvinner ju aldrig. Du finns ändå här i min 120säng i form av en nalle vid namnet Hans, du finns fortfarande kvar och bilderna är någonting jag tittar igenom kvällar som denna. Jag kan ditt nummer utantill, har en spotifylista om låtar med dig. Låtar som vi sjöng hemma hos din mormor, låtar som vi dansat till. Låtar som du älskar och låtar som du visat mig. Låtar som bara är DIG. Du vill inte ha mig säger du men jag vill ha dig. Jag vill bara bara bara ha dig. Jag vill vill vill bara ha dig. Jag vill bara att du ska svara. Jag vill bara att du ska ringa. Jag vill bara att du står utanför som den kvällen i somras och jag låter dig komma in. Kom in. Sov här med mig. Kom in.

Jag låter dig komma in.
Men den här gången vill du inte det.

Låten om Dig.

"The days hurts
The nights hurts
The light hurts
My eyes hurts
The darks hurts
My heart hurts
It all hurts

I loved you
I loved you
I made you
I hate you
I hate you
I miss you
Miss you
Oh-oh-ohh"

Även om jag inte hatar dig.
Och även om jag fortfarande älskar dig.

DU vet.

2011-11-21T23:16:00.003+01:00

Du vet.
När man önskat sig en 120säng efter att ha sovit i en 90säng i hela sitt liv. När man roffar åt sig fler än en eller två kuddar, du vet när man spelar svårflirtad och avslutar konversationen med ett kort "hejdå". Inga hjärtan inga smileys ingen kram ingen puss ingen ha-det-så-jävla-bra.

Men du vet.
När man fått sin jävla 120säng, fem kuddar, ett täcke och en filt. Då känner man sig bara oerhört liten och ensam i den. När kuddarna är för många och bara är i vägen. När telefonen ringer fem minuter senare på kvällen, 23:16 exakt och man önskar. Önskar. Men det var ju inte Du.
Du vet ju.

Annika

2011-11-18T19:31:00.004+01:00

För någon dag sedan fick jag reda på att finaste Annika har cancer och det gör mig så fruktansvärt illa till mods, ledsen och förvirrad. Jag hatar cancer. Jag hatar den sjukdomen så fruktansvärt mycket, och det skrämmer mig att det är så oerhört många i vår omgivning som blir drabbade av den.

Gå in och skriv en uppmuntrande hälsning till henne HÄR. Om det är någon gång hon behöver det, är det just nu.

Du vet hur det är.

2011-11-17T14:00:00.003+01:00

Du vet.
När man träffar någon ny och tycker allt är så jobbigt bra och spännande hela tiden. När man hela tiden ska retas och näst intill vara elak, slåss och puttas lite och därefter fnissa till. Fråga frågor hela tiden och försöka vara trevlig och diplomatisk. När man går spänd hela tiden och rättar till håret och undrar om man har någonting mellan tänderna. När man städar och skrubbar varenda vrå av rummet för att åh-nej-du-får-inte-se-hur-stökig-jag-egentligen-är faller in. När man låtsas veta om filmer, artister och böcker. När man inte vågar ta bilder för att fan, vad pinsamt det är.
När man är förälskad, nykär. Träffar någon ny.
Du vet.

2011-11-16T22:19:00.004+01:00

Han är berusad på gratissprit på en onsdag och ska skriva nationella i fem timmar imorgon. "Tips från mig: drick inte gratissprit". Han är lagom full och babblar på om en resa i europa efter studenten. Med lite stavfel säger han: "Häng med oss?"

Jag tackar självklart ja. Även om det bara är fyllesnack så tackar jag såklart ja. Vem vet egentligen. Efter studenten kanske jag tågluffar genom Europa med ett gäng jag inte riktigt umgås med. Som inte ens bor i min stad. Med folk jag aldrig träffat och med folk jag träffat en gång.

Han fortsätter: "Amsterdam Paris Rom vem fan bryr sig". Han har rätt. Amsterdam Paris Rom ja vem fan bryr sig. Vi kör.

2011-11-05T16:37:00.000+01:00

Hur kommer jag någonsin kunna glömma de sex linjerna.
Det går inte låta bli att räkna dem.

Luddigt.

2011-10-31T23:31:00.006+01:00

Har shoppat upp hela min lön som en typisk korkad icke ekonomisk tonåring precis innan min artonårsdag, skrattat febrilt åt att jag och mina vänner moonade i bilen på väg till Göteborg och dessutom, påtal om ingenting, har jag blivit ensam igen. Singel låter så vidrigt ibland.

Var på halloweenfest i helgen klädd till djävul, dansade och svepte alkohol i mitt döskalleglas tillsammans med de bästa jag vet. På onsdag, på torsdag och på fredag ska jag också dansa. Har förberett en världsgo playlist med glada goa låtar och min fina vän la till Håkan Hellström och andra artister och låtar som hon vet att jag gillar för: "Det är ju ändå dig vi ska fira". Ingen annan tycker om samma musik som mig men hon tyckte att man får uppoffra sig lite på min dag. Tror att hon har rätt. Sedan vill jag bara påminna om att hösten är här och för en gångs skull uppskattar jag färgen på löven extremt mycket.

Hejdå.

2011-10-11T23:08:00.004+02:00

Söker någon som älskar Håkan, gillar att göra bort sig på fyllan och som vill sjunga och skrika allt vad hon eller han har. Och som gillar att kramas och som gärna upplevt mer än ett skrapsår på knät (men det är inget måste, orörda och enbart glada människor fungerar också. Men du måste tycka om Håkan).

Hör av dig

2011-10-09T19:41:00.000+02:00

Så trasig.
Så trasigt.

Om att inte kunna göra mer än att säga förlåt.

2011-09-09T00:42:00.002+02:00

Det värsta som finns bland alla känslor är nog inte svartsjuka eller att bli sviken. Det är att själv veta att man har sårat någon, eller gjort någon ledsen på ett eller annat sätt, och att veta att det inte finns någonting man kan göra åt det förutom att säga förlåt. Sedan finns det ju fortfarande kvar, klumpen i magen när man ser personen och tanken. Tanken av att veta att den personen mår dåligt på grund av mig.
Tanken av att veta att tiden måste gå för att det ska kunna bli bra igen.

Det är okej att känna.

2011-09-02T13:01:00.001+02:00

Lägg 5 minuter för att titta på den här videon. Hur fin som helst.

Jag röker inte ens men i det här fallet känns det så rätt att tända cigg efter cigg

2011-08-28T20:06:00.007+02:00

Det bara regnar här i Halmstad.
Jag skulle hellre vilja vara i ett stormigt New York eller regnigt Paris. Tillsammans med en vän, på en fönsterbräda stor nog för två. Där skulle vi sitta och dricka vin, kedjeröka och se ut på den finaste utsikten vi någonsin sett.

Men istället är jag här i regniga Halmstad, med utsikt ut över stora björkar. Men just nu gör det mig ingenting, nu är det mitt studentår. Det sista året. Sedan ska jag ut och resa. Kanske till New York! I så fall skaffar jag lägenhet där. Med en fönsterbräda stor nog för två.

2011-08-24T08:22:00.002+02:00

Vi är tillsammans igen.

Precis exakt såhär.

2011-08-21T16:32:00.000+02:00

Säg ja.

2011-07-15T13:38:00.004+02:00

"Får jag bjuda dig på en öl i sommar?"

Jag har sedan tidigare alltid varit den som backat vid obekväma, ensamma tillfällen. Tackat ja, sedan kommit på någon riktigt kass ursäkt för att slippa. Jag vill inte vara med om någon pinsam tystnad och jag vill absolut inte åka utan någon nära vän.

Men sedan en kort tid tillbaka har jag lärt mig att man ska säga ja. Man ska följa med någon halvt främling ut i natten och cykla. Man ska besöka kyrkogården mitt i natten med en fin vän. Man ska tacka ja till att äta middag hos en bekants släktingar. Varför inte?

Man ska gå fram och prata med främlingar på fester, man ska dansa och man ska för i helvete tacka ja när någon frågar om du vill göra någonting. Åter igen, varför inte?

Jag tackade ja till den där gratisölen som jag kommer få någon gång i sommar. Även om jag inte har fyllt 18 än. Jag tackade bara ja, jag sa ingenting om att jag bara är 17 fortfarande eller att jag inte ens dricker öl. Jag tackade bara ja. Jag menar, varför inte?

-

2011-07-06T23:58:00.002+02:00

Jag beundrar tonåringar som brinner för politik.

-

2011-06-12T23:34:00.000+02:00

How can you love someone
And not yourself?

I'm in the mood for some bebopalula

2011-06-04T17:59:00.003+02:00

Den här sommaren kommer nog bli den bästa någonsin. Det vet jag bara.

-

2011-05-31T22:43:00.001+02:00

Du måste vara galen som kan se någonting bra i mig

2

2011-05-28T11:04:00.001+02:00

Idag såg jag killen med sin gamla freestyle igen.
Minst lika lycklig, om inte mer.

Jag ler varenda gång jag ser honom.

2011-05-24T22:52:00.004+02:00

Jag blir så lycklig av att se killen som gick runt med en freestyle förut, numera gå runt med en mp3spelare i ett snöre runt halsen. Han ser helt fascinerad ut över att det är så lätt och smidigt, att han kan ha händerna i fickorna utan problem. Jag ler varenda gång jag ser honom.

Om att spara på bra grejer.

2011-05-15T19:22:00.006+02:00

Jag sparar på allt. Kvitton ifrån träningspass och fika med vänner, Lisebergsåkband, ett snöre från Thailand som skulle visa att vi skulle snorkla och åka runt från ö till ö. Jag har sparat på brev ifrån fina människor, dagboksanteckningar och lappar som vi skrivit i skolan. Jag vill minnas.

Har även börjat spara på fina saker som konversationer och så. I torsdags pratade jag med min vän Johnny om hur man skriver ett CV. Vi hade en helt vanlig konversation och mitt i allt skrev han:

Johnny säger (22:49):

ass¨tänk om jag aldrig träffat dig, fyfan va mitt liv hade varit tråkigt

Och det sparade jag i en anteckning som heter "glada och goa grejer" som jag kan öppna och läsa när jag är ledsen.

When they fight they fight

2011-05-11T19:56:00.000+02:00

Lite repris

2011-05-03T11:54:00.003+02:00

:)

2011-05-03T11:26:00.005+02:00

fräknar

2011-04-29T14:48:00.001+02:00

det här är bland det finaste med våren.

Jag har 486 vänner på Facebook men känner samtidigt att jag inte har en enda i hela världen.

2011-04-27T19:15:00.002+02:00

Ibland känner jag inte har någon i hela världen, som en typisk tonårsbrud med hundra problem på axlarna när jag egentligen inte har ett enda. Jag känner att jag aldrig riktigt blir omtyckt när jag vet att jag har vänner som gör det. På en fest för inte så länge sedan fick jag reda på att två stycken grabbar hade varit lite småkära i mig men ändå tror jag inte att det finns en enda pojk i hela världen som tittar åt mitt håll. Jag facebookuppdaterar i syfte för att få många "likes", vaknade upp en morgon med nio sms från olika personer men kände mig ändå hatad. Jag har 486 vänner på Facebook men känner samtidigt att jag inte har en enda i hela världen.

Varför är det så för?

---

2011-04-27T16:26:00.000+02:00

Amen du vet ju hur det är. Liksom. Bara är.

Precis som förr.

2011-01-30T22:59:00.001+01:00

"Du ringer mig på kvällen direkt efter jag jobbat utan att ha någon konkret anledning till varför. Vi småmumlar i telefonen för att båda är trötta och frågar varandra vad vi gjort idag, vad vi ätit. Precis som förr. Du frågar med ivrig röst: "När ska vi träffas?" och drar ut på alla a:n i "träffas". Precis som förr.

Jag ligger i min säng och du ligger i din. Jag trycker i mig mat medan du pratar på om hur bra det går för dig i träningen. "Jag ska flyttas upp till matchgruppen, eller, testa på att träna med dem nu." Det har bara gått några veckor sedan du började i nybörjargruppen och du ska redan börja med de avancerade killarna som slåss på riktiga matcher. Du fortsätter: "Vi ska sparras, och ja, sedan är det ju den killen du känner där. Vi ska fan bli buddies", jag ligger fortfarande i min säng och vaknar till och blir medveten av att det är 'Precis som förr'.

Precis som förr.
Fast inte som ett par."

-

2011-01-11T08:12:00.000+01:00

home is wherever i'm with you.

Jag hatar det här.

2011-01-06T02:14:00.002+01:00

Åkte bara iväg till en annan stad för att träffa asbra människor

och för att sedan få ont i hela kroppen och åka därifrån.

2010

2010-12-30T01:17:00.003+01:00

Det här året har varit riktigt underbart men samtidigt ett rent helvete. Har haft så underbara och hemska upplevelser och känslor.

Våren var fantastisk. Som vanligt utdelades "vårens första glass" eller "årets första glass", och vi satt ute för länge på rasterna i skolan för att njuta av all snö som var borta. Njöt bara. Blundade, allt var fantastiskt.

Vi fortsatte våren på ett så jävla fantastiskt sätt. Började trivas i skolan, allting flöt på. Kärlek, vänner, skolan. Det började helt enkelt gå riktigt bra. Men någon gång framåt maj så fick jag reda på att jag skulle opereras.

Fick reda på en vecka innan att jag skulle raka av en del av mitt hår och det skapade nog världens kaos i huvudet på mig. Jag tror aldrig att jag varit så ledsen och frustrerad i hela mitt liv. Sorgligt men sant.

Låg på sjukhus i en helt annan stad utan några besök och utan någon form av ork. Drog mig tillbaka till min stad efter ett par dagar och möttes av olika reaktioner. Min dåvarande pojkvän gav mig blommor, gav mig tröst, hans släkt var helt involverad i min operation och gav mig ett fint halsband och gåvor och presenter och frågade hur jag mådde. Klasskamraterna var så fina att jag fick en egen solhatt att bära under sommarens gång för att dölja den rakade delen av håret.

Sedan kom sommaren. Åt grymt mycket jordgubbar, solade och tog årets första dopp, nattdoppade mig med vänner, hade picknick på mysiga klippor och blev mer och mer involverad i ett fint vänskapsband.

Åkte till Bulgarien och beställde en resa till London. Såg Oskar Linnros live med fantastiska människor. Började i en ny klass.

Deltog i en kanelbullätartävling och förlorade stort, åkte till London i september och bytte tillbaka till min gamla skola. Fyllde sjutton år, ett nitton månaders långt förhållande tog slut och här är jag.

Detta året har varit helt okej. Inte världsbäst, men helt klart bra. Lite dumheter och lite tråkigheter men så är det alltid och kommer alltid vara! Är helt klart nöjd. Nu planerar jag 2011 med festivaler, utomlandsresor, äventyr i Jönköping med på ett sätt främmande men goda vänner och massa annat. Det här gillar vi.

Tjoha.

2010-12-29T19:51:00.002+01:00

Vi äventyrar och lever som om det inte vore vi.

Helt jävla perfekt.

We can't go back

2010-12-04T16:40:00.001+01:00

"It's 4.03 and I can't sleep"

2010-11-13T04:03:00.000+01:00

En liten lista.

2010-10-06T21:54:00.004+02:00

Saker jag tycker om just nu:

När ett barn svarar i telefonen med sin bebisröst och sedan säger "hejdå" innan han eller hon ska räcka över telefonen till någon annan.

Att vakna upp på morgonen och se att jag har fått sms.

Massage.

Att pussas och känna mitt i allt pussande att den andra personen ler.

'Gubben i Lådan' med Daniel Adams-Ray.

De tillfällen då man vill skratta men absolut inte får eller kan.

Att få höra komplimanger från någon annan på långt håll (som till exempel när en klasskompis berättar att hon stött på en tjej som visste vem jag var och rent ut sagt bara vräkte ur sig fina ord om mig)

Att prata om vintern, så som skinkmackor, pulkaåkning och Liseberg.

Att träffa en ny person och höra orden: "Du är speciell, på ett bra sätt. Så livlig."

Att dansa knasigt och bra.

Min pojkväns nya skor.

2010-09-14T23:53:00.004+02:00

"Jag kommer inte kunna sova inatt, så, jag måste fråga dig, är du okej nu?"

Han stannade upp mig genom att ta ett hårt grepp kring min axel.

"Ja, jag är okej."

"Bra."

Vi hade precis träffats.

Jeans och bälte.

2010-09-14T23:33:00.003+02:00

Jag hade lagt märke till att han var en av få pojkar som bar jeans med bälte. Det var en av de sakerna som fick mig att falla litegrann. Att få mig lite småfnittrig och som fick mig alldeles pirrig i magen när jag skulle säga hej.

Vi som hade känt varandra sedan innan. Urlöjligt.

Men bara det. Han hade jeans med bälte.

Jag föll lite mer.

En kortlek är inte bara femtiotvå kort

2010-07-26T02:22:00.004+02:00

Stjärnorna är inte bara små pluttar på himlen. Stjärnorna är förknippat med kärlek, med pirr i magen och att mötas sent på natten.

Barnängens schampoo får mig inte att tänka på hallonluktande milt schampoo som inte gör ont i ögonen - det jag tänker på är ett ömt huvud, stelt blodigt hår och en rädsla för att duscha för första gången efter en operation.

Oboy är inte bara en chokladdryck utan någonting som min allra bästa vän dricker till frukost varje dag.

Bandet korn är inte bara ett band med en sångare som har rufsigt långt hår. Det påminner mig om när mina klasskamrater spelade king på rasterna och jag tittade på med hörlurarna i öronen.

Polarbröd är inte bara brödskivor. De är någonting som jag och min barndomsvän alltid fixade och trixade med i micron.

Coca Cola får mig att tänka på när jag var några år yngre och jag satt utanför kiosken med en vän. Vi tävlade om vem som kunde dricka upp den snabbast, och jag förlorade stort. Varenda gång.

Bibeln är inte bara en tjock bok, utan påminner mig om en stor del av min barndom då jag ägnade mycket tid åt att vara i kyrkan, sjunga fina psalmer och umgås med kristna människor.

Skoltak är inte bara någonting med rännor och skorstenar. Det är där jag och mina vänner brukade döda tid efter skolan eller på helger.

En kortlek är inte bara femtiotvå kort. Det är en gammal klasskamrat som trollade varenda tillfälle han fick, alla sena sommarkvällar vi spelade utomhus och korten blåste bort, och även en pojkvän som kan trolla och trixa med kort så oerhört skickligt.

Tänk bara att en kortlek kan vara så mycket.

2010-07-23T13:28:00.001+02:00

jag älskar att känna tryggheten

(med dig)

En kärlekstext som finns i boken han skulle få;

2010-06-30T11:10:00.002+02:00

"Jag är kär i dig för att du har alldeles fräknig hud, för att ditt skratt är alldeles underbart och för att du ger mig en känsla i hela kroppen som ingen annan någonsin gett mig. För att du är så kunnig inom allt och för att du passar så oerhört bra i slips. För att du ofta pussar på min panna eller mitt huvud för att du är 34,5 centimeter längre än mig. Jag är så in i helvetes kär i dig för att du ofta drar med mig till er stora spegel i hallen och står och tittar på oss. Jag har aldrig förstått riktigt varför, jag är inte något fan av speglar. Men det har blivit en grej jag verkligen gillar att göra med dig. Du sa det en gång: "jag gillar att stå framför spegeln med dig, du tror att jag tycker det ser roligt ut eller någonting, men du är så liten och söt och jag tycker om det".

Jag skrev ner det i min dagbok när jag kom hem. Det gör jag ofta. Så fort jag cyklar hemifrån dig eller så fort jag pratat med dig kan jag dra upp min dagbok och skriva dina ord du säger till mig.

För att du sa att det var okej att jag grät mot ditt vita påslakan, när du precis hade bytt det. Jag är förbannat kär i dig för att du låg och sov med min sjal när jag glömde den, i början när vi träffades. För att vi passar så oerhört bra ihop.

Jag är kär i dig för din humor, för din charm, för din intelligens och jag älskar den speciella rösten du får när du ska trolla och prata samtidigt. Jag älskar hur du gör dina knasiga miner och slänger dig i sängen när jag tittar på tv. För att du säger så oerhört knasiga saker ibland, som: "tror du att vi skulle vara tillsammans ifall jag var bög?". Ibland skämtar du i de mest olägliga situationer och jag brukar fnissa igenom min dagbok med alla dina skämt.

Som första gången du träffade min släkt (och enda gång... förlåt). Du drog skämt och de skrattade och blev imponerade av hur oerhört social och framåt du var. Jag är kär i dig för att du tryckte i dig två bitar smörgåstårta även fast du verkligen inte tycker om det. Men det knasiga är att du kan göra mackor med den mest knasiga blandning av pålägg och såser och äta det. För att du frågar: "är du hungrig?" och när jag säger nej, så vill du inte äta heller. Det tycker jag är så sött. Även fast jag tycker att du borde äta ifall du är hungrig.

För att du har skor med ilägg, och för att du använder komplicerade ord som jag inte förstår. För att du kan berätta om olika saker och få mig att ligga och lyssna hur länge som helst. För att dina ord är så skarpa, för att jag älskar när du tycker att någonting är pinsamt och drar upp täcket över munnen och ger mig en viss blick. Som när du hade glömt en viss persons namn, eller som när du skulle säga vilket ord du avskydde att säga.

Jag älskar när du ligger i min famn och jag älskar att pilla dig i håret och jag älskar att höra dig säga att du älskar mig för då stannar allting i hela världen och det enda jag tänker just då och det enda jag tänker just nu är att jag vill vara med dig nu och jag vill vara med dig hela tiden. Jag blir alldeles vimmelkantig, snurrig och finner allting så oerhört jobbigt när jag inte har dig.

För att dina röstmeddelanden kan göra min dag så mycket bättre. För att vi fnissar vid fel tillfällen och för att du kan formulera dig på ett underbart sätt. För att du är social och alltid skämtar med busschauffören och säger artigt 'hejdå' och ibland 'ha det bra' när du ska kliva av.

Jag är kär i dig för att du tycker om stjärnorna, för att du tydligen också sparar på saker och ting som vi gjort. Biobiljetter, tillexempel. Jag har två 'män som hatar kvinnor'-biljetter hemma. Du har inte fått ena ännu. Jag är kär i dig för att du kan putsa skor och för att du gjorde det en gång, mitt i natten. Du tog bort snörena och putsade dem ordentligt.

För att du stryker skjortor, städar huset och kan laga mat. För att du är så händig och för att du lyssnar på den bästa musiken i världen, känns det som. För att du ibland går över till engelska. Och för att jag ofta hör din röst när jag läser engelska meningar. Och jag älskar dig för att du är grym på engelska och för att du en gång kopierade det jag skrivit på min blogg mindre än en minut senare efter att jag publicerat det och frågade mig om det.

För att du går med ryggen rak, för att du vet exakt var jag är kittlig (eftersom att första gången vi faktiskt pratade på riktigt så berättade jag det och du kittlade mig hela vägen hem). För att du inte tycker om Jonas Gardell även om du inte gett hans böcker en chans. Jag är kär i dig för att du satte på just Wall-E den kvällen. Den tjugoåttonde mars. Och jag är kär i dig för att dina fräknar blir extra fina och synliga på våren.

Jag älskar dig för att du är min. Jag älskar dig för att du utan förberedelse snurrar mig ett varv mitt på stan."

Sommar.

2010-06-27T13:20:00.002+02:00

Sommar - det är så här vill jag ha det.

Bokmärken.

2010-06-19T02:09:00.002+02:00

När jag gjorde mig illa på dagis gav min allra bästa vän mig bokmärken. De var de finaste bokmärken jag någonsin fått och vår andra vän ville också ha likadana. Men det var bara när man var ledsen eller förtjänade det som man faktiskt fick ett.

Nu efter min operation fick jag ett jättefint brev av samma bästa vän. Och bokmärken. Jättefina bokmärken.

Så himla fint.

Som om jag är ensam om att tycka att det här är stort

2010-06-17T12:30:00.001+02:00

"Enligt en undersökning som Sunsilk gjort om hårets betydelse för självkänslan så kommer just håret på tredje plats efter "lycka" och "att ha god hälsa". Hår kommer alltså både före " snygg kropp" och "att ha fin hy".

En fin stråhatt med rosett att dölja sig i.

2010-06-13T23:35:00.007+02:00

Jag tänkte packa ner böcker och filmer. Andras favoriter för att ge dem en chans.

Ändå blev det bara Carolina Gynnings självbiografi, Jonas Gardells vackra 'Jenny' och 'Pojken som kallades Det' och även 'Grease' som D och många andra är förvånade över att jag aldrig sett. Packade även ner filmen Avatar som min brors flickvän grät febrilt till.

Jag fick krypa ner under det tunna sjukhustäcket och se sjukhustakets alla olika möjliga lampor. Det var som i film, då lamporna skär lite i ögonen och omgivningen var kall.

Jag trodde att jag skulle kunna läsa de där böckerna eller se de där filmerna efter operationen. Men jag orkade inte bläddra i tidningen, jag kunde inte ens gå första dagen. Andra dagen skulle jag få gå upp och gå, så fort jag reste mig upp höll jag på att svimma och de fick sätta mig ner på golvet.

Jag förstod inte, jag har aldrig varit med om att kroppen säger nej. Kroppen sa nej till att skratta, kroppen sa nej till att gå och till att äta. Samma kväll bad jag mina föräldrar att gå bredvid mig för att gå i sjukhuskorridoren. Varenda steg gjorde ont och allting var så oerhört suddigt.

Jag blickade över på mina så kallade 'grannar', de hade blåtiror precis som jag, en del kämpade med att gå och jag undrar om de tyckte synd om mig. Jag var alldeles svullen i hela ansiktet, bandage runt huvudet som täckte ner runt ögonbrynen. Det tryckte på något så fruktansvärt.

Jag började gråta flertals gånger, men tvingade mig själv att sluta för att det gjorde så ont. Jag försökte skämta bort situationen med att säga: "Jag vet hur Harry Potter känner sig, när han säger att det gör ont i ärret." Sedan skämtade jag med den snällaste sjuksköterskan jag någonsin träffat och mött. Det var hon som gav mig medicin ofta, vi diskuterade vädret och hon berättade att hon hade varit i Turkiet alldeles nyligen. Det var hon som bad mig att sätta mig ner på golvet, och hon som gav mig ett leende varenda gång vi sågs. Jag sa att jag såg ut som en boxare. Jag hade på mig röda sidenshorts, en stor tshirt, ett bandage runt huvudet och handen, och två blåtiror.

Hon skrattade.

När jag åkte hem sa hon att jag var duktig. Hon berömde mig när jag satt och tuggade på en macka på torsdagen. Jag hade inte ätit något riktigt förutom juice som jag sedan spydde upp.

Det här är det mest känslosamma jag varit med om. Jag sjöng på Tomas Ledins låt när jag tog av mig hatten inför mina klasskamrater: "Hatten av, alla blomster i skyn."

Men jag klarar mig. Sjal är rätt fint och dessutom fick jag en fin stråhatt med en stor fin rosett på utav mina fina klasskamrater.

2010-06-13T03:23:00.000+02:00

Jag hatar det faktum att jag aldrig någonsin kommer kunna känna mig vacker igen, och jag hatar det faktum att jag inte kommer vara snygg på flera månader.

Jävla skitoperation.

"Nu trivs jag!"

2010-06-12T00:32:00.003+02:00

Jag måste säga att jag trivs ganska så bra med livet just nu.

Foto: Kajsa

Ni har ett val, en vilja till att klippa er när ni sitter i stolen.

2010-06-05T17:14:00.003+02:00

Jag trippar med fingrarna försiktigt ovanför mina öron.

Jag känner hur stubbigt det är. Håret är bara några millimeter långt och ärret är s-format över hela huvudet. "Jag ser ju ut som en tennisboll", brast jag ur mig för att försöka skämta bort det.

Jag låg med bandage i fyra dagar. Från måndag till torsdag. På onsdagkvällen kunde jag inte sova för att det gjorde så ont och jag försökte tjuvkika genom att dra upp det, men jag lyckades inte. På torsdagmorgonen var jag så oerhört nervös och när det väl var dags fick jag gå in i ett hygienrum. Fick sitta på en pall och de lindade upp bandaget, varv efter varv. Det var en lättnad. En oerhörd lättnad.

Sedan frågade Malin, sjuksköterskan, mig: "Vill du se hur det ser ut?"

Jag nickade och de höll mig längs armarna när jag stapplade mig fram till spegeln. Vred huvudet åt alla möjliga håll och kanter och skakade av mig deras händer, och drog upp mina egna över munnen.

Först kom inga tårar. Jag såg bara ut som en dåre. Som om jag hade varit i slagsmål, blåtiror runt ögonen och stelt blodigt hår som stod åt alla möjliga kanter. Men värst av allt var ärret som gick tvärs över hela huvudet, och den rakade delen av det.

Jag grät och jag skrek i väntrummet där folk satt och åt frukost. Jag kunde inte hejda mig själv. Jag skrek att jag hatade mig själv och att jag inte förstod varför jag gick med på det här. "Jävla operation", skrek jag och slog på mig själv hårt mellan gråten.

Ni som är nervösa inför en klippning - var inte det. Ni som är nervösa eller gråter över att luggen inte riktigt blev som ni ville... Ni har åtminstone ett val och en vilja när ni sitter i frisörstolen.

Mitt hår rakade dem av när jag var sövd.
Jag hade verkligen inget val.

Tror jag överlever ändå.

2010-06-04T20:10:00.004+02:00

Lite blåtira och torra läppar och en fin nyvaken pojk.

Tror jag överlever sommaren ändå, med eller utan hår.
Jag är rätt bra utan hår också.

+ att man får presenter så som det fina halsbandet, blommor, choklad, presentkort och kläder! Man får smyggilla läget.

2010-06-03T21:36:00.001+02:00

För ett tag sedan tänkte jag: "Fan, jag är ju stark."

Men inte fan är man stark för att man försöker ta sig igenom en jobbig period i sitt liv. Inte fan är jag stark för att jag vågar visa mitt rakade hår och ärr för familjemedlemmar och människor jag tycker om.

Jag har liksom inget val, egentligen.

Mr. Tambourine man

2010-05-30T14:24:00.005+02:00

Sista dagen med hår.

Åååååh.

2010-05-27T20:20:00.006+02:00

Jag minns när vi tog tag i huvudvärken. Jag har haft den till och från i fyra år. Nästan varenda dag. Men man tänker ju alltid att det är något fel på sömnen, på för lite syre, på för lite motion och kanske lite fel eller för lite mat. Fel på synen.

Jag gick till optikern och fick ett par glasögon, började tänka på vad jag åt och gick och la mig tidigt. Ändå hände ingenting.

Tänkte att det var stress i skolan. Skoldagarna som var problemet. Men sedan kom sommarlovet, och den försvann ändå inte.

Träffade Munch, en läkare som hänvisade mig till sjukhuset och röntgen. Röntgades tre gånger sammanlagt, pratade med läkare och jag minns när jag och mamma satt och väntade utanför för att prata lite mer om det. Det tog lång tid och vi skämtade: "Jajemän, nu får jag raka av håret och operera mig...". Visst var det kul då. Vi skrattade.

Förra månaden berättade min ena läkare om operationen. "Förmodligen blir operationen genom näsan". Han tittade med någon typ av kameraslang genom näsan och sa att det skulle gå bra. Givetvis nämnde han det andra alternativet men det verkade luta mer åt operation genom näsan. Men sedan markerade han att det antagligen skulle ske efter sommaren då det bara är akuttider som äger rum nu runt sommaren. Patienter med cancer , till exempel.

Sedan fick jag ett brev med två tider. Ena tiden var för möte med min andra läkare, med narkosläkare och sjuksköterska. Andra tiden var för operation.

I tisdags träffade jag min andra läkare. Hon var trevlig. Rolig. Först trodde jag att hon var mongo på riktigt men hon visade sig vara en av de bästa läkare jag träffat. Hon satte sig ner på sin stol, vände sig mot mig och satte sig nära. Väldigt nära. Hon tittade i öronen och i näsan. "Vilken fin näsa du har", sa hon och jag skrattade och sa "Tack" som svar.

Sedan fortsatte hon. "Operationen kunde ske på två sätt, och både jag och Christer har pratat med specialister i Holland. De tyckte att det ena sättet var bättre." Jag kunde känna hur mitt hjärtas slag ökade.

"Och det är genom huvudet."

Jag drog upp händerna över ansiktet och började gråta direkt. Hon och sjuksköterskan kom genast fram till mig, hon strök mig över vaderna och pratade med lugn röst och sjuksköterskan strök mig över håret och hämtade papper. Jag grät och jag grät och jag grät.

På måndag ska jag opereras. Jag vet inte ännu vilken tid. Det kanske blir så att vi måste gå upp mitt i natten för att köra de jävla milen ner till Lund. Sedan ska jag få lugnande medel. Jag ska få emlakräm som små barn får. Sedan ska de sticka en nål i min hand, söva ner mig och ha en slang i min hals som är fast till en respirator. Under tiden ska jag även få en slang till mitt urinrör och dropp när jag vaknar upp.

Jag ska få smärtstillande, så som bland annat morfin.

Det värsta är att de ska raka av håret när jag sövs ner. För att sedan "öppna upp" så fint som de säger och ta ut den djävulska saken som sitter i min pannbihåla. 25 mm stor. 2,5 cm. Den ska liksom inte vara där.

Och jag som tjej borde inte behöva raka av håret.

Jag behöver stöd. All form av stöd jag kan få. Det låter så oerhört jävla fjantigt för andra kanske, en del tycker väl att jag är löjlig som deppar ihop över det här.

Jag kommer ha så oerhört svårt för att visa mig för folk.

Imorgon ska jag göra mitt hår snyggt, på lördag ska jag nog locka det. På söndag ska jag ta bilder på mig själv och bevara dem i en mapp oavsett om de är fula eller inte.

Men. Rakad. Det känns inte helt okej faktiskt. Det känns som att folk inte kommer orka med det dåliga självförtroendet som kommer föras med det här.

Det känns inte heller okej. Så jag ber om ursäkt till allihopa redan nu.

De rakar av mitt hår

2010-05-25T14:31:00.003+02:00

Idag fick jag reda på att jag måste raka av en del av mitt hår eftersom att jag ska operera bort någonting som sitter i pannbihålan som inte ska vara där. De vet inte ens vad det är för något. Bara att den är 25 mm lång och 9,6 mm bred.

Föll ihop framför läkaren.

Föll ihop framför undersköterskan som fyllde fyra rör med blod. Svimmade nästan.

Föll ihop framför narkosläkaren.

Föll ihop inne på väla.

Föll ihop i bilen, slängde pappas jobbmobil åt helvete.

Föll ihop när jag kom hem och skrek som ett psykfall.

Men ingen jävel förstår hur viktigt håret är för mig. Alla jävla idioter säger: "Men, det växer ju ut". Som om de inte skulle må dåligt. Som om de inte skulle låsa sig inne.

Det skulle bli en bra sommar. Nu skiter jag i mitt sommarjobb, vägrar att sola och tänker förmodligen skicka tillbaka klänningarna jag fick till skolavslutningen.

Jag kommer inte ha något självförtroende kvar. Kommer inte gå ut, inte umgås. Jag behöver bara sjalar, mössor, hårband. Allt som kan dölja.

Nästa måndag rakar dem av mitt hår.
Jag vill allvarligt talat dö.

Det går inte att blunda för idioter.

2010-05-23T19:29:00.004+02:00

Jag såg en kille ligga i gräset. Hans kompisar stod runt omkring honom, drog i hans armar och ben och försökte få honom att stå på fötterna. Släppte taget om honom och lät honom falla ner på marken igen.

Jag var tvungen att gå dit.

Killen som låg ner var stupfull. Han hostade och hade spott över läppen och hakan. Han kisade när jag kom dit och frågade hur läget var. Försökte få honom att sätta sig upp. "Vänta lite, vänta.." svarade han och blundade.

Hans kompisar sa: "Vaaaafan, res dig upp! Du kan kvävas av dina egna spyor!" Sedan skrattade dem. Åt honom. Åt mig.

Han låg intill bilvägen och sedan sa dem: "Vafan, alltså... Nicke, vi sticker hem nu". Då blev jag förbannad och frågade om de var seriösa. De skrattade igen. Jag svarade att de var respektlösa och de skrattade ännu mer. Härmade mig: "Respektlösa, HAHAHA, Respekt... Ingen respekt... HAHA!"

Jag försökte i ett litet tag till, sedan hämtade jag vakterna och gick därifrån. Jag kanske förstörde kvällen för mina vänner, de kanske tyckte att jag var töntig. Killarna jag mötte igårkväll tyckte definitivt att jag var löjlig.

Men jag kan inte blunda för idioter.

AAAAAAAAH JAG BLIR TOKIG!

2010-05-22T01:00:00.012+02:00

Det är nog det tråkigaste som finns. Folk som inte förstår.

Min största dröm är att bli journalist. Någonting inom skrivande. Jag vet att jag är långt ifrån det yrket nu. Men jag vill så gärna skriva en bok, jag vill få mina krönikor publicerade varenda vecka med en arg pose och armarna i kors. Jag lär vara en bitterfitta eller en tjurkärring, kanske en sorgsen tjej.

Vad vet jag. Dock vet jag att jag kommer kämpa mig igenom alla tider för att ta mig dit. Det här är någonting jag brinner för. Men jag är inte där ännu, men inom det här området och med andra människor. Mina åsikter, minnen. Allt. Där vill jag vara om några år.

Men FAN vad less och skrattretande det är när folk tror att man är en trasig liten själ med hängläpp för att mina minnen är lite sorgliga. "Du söker bara uppmärksamhet", "Du är bara ledsen", "Du har bara en sorglig blogg och skriver ut all skit där". Eller som att faktiskt säga att jag ÄR trasig eller nersmutsad.

Nej, när jag skriver mina texter vill jag givetvis få ut någonting av det. En bra inledning och ett jävligt bra markerat slut. Jag vill få fram en känsla. Vill vara duktig. Vill träna upp mig. Och så fort jag upplever något, fantastiskt som dåligt, så får jag oftast känslan av att 'Fan, nu vill jag verkligen skriva om det här'. Det lättaste sättet för mig att få fram en känsla är genom skrift - när jag talar låter jag som en fullkomlig idiot. Men genom skrift, genom bokstäver, genom meningar. Då fungerar det. Jag klickar med ord.

Vad vill ni läsa om? Om mina helger, då jag oftast spelar lite kubb, grillar med familjen och bara...umgås?, om middagarna med min familj, eller om första gången jag drack någon form av alkohol, första gången jag kysste någon eller första gången jag satte foten på en glödande strand i ett helt annat land?

Jag skriver om minnen som berör mig, dåliga som bra. Hatade som älskade. Jag har fått ett par kommentarer (om de är oseriösa eller seriösa vet jag dock inte) om att jag har hjälpt till lite grann. Att "de" vet hur det känns, att de känner igen sig.

Jag vill snarare skriva om ledsna minnen för att visa andra att de inte är ensamma. Jag var med om bråk med idioter i skolan för tre-fyra år sedan, och skriver om det nu - FÖR NU SPELAR DET INGEN ROLL. Det är en del av mig och mitt liv, och senast igår träffade jag en av killarna på mitt 'jobb' och, vadfan, han pratade med mig. Jag sökte inte efter någon ursäkt - jag har ingenting med honom att göra. Men han har mognat och växt till, och han hjälpte mig. Tror det var ett litet tecken ändå. Men nåväl.

Jag skriver om att inte bli bjuden, att förlora sin barndomskompis. Att bli dumpad. Att inte få ha kysst någon ännu. Om att vara rädd för mat. Om allt som berör oss nu. Rätt vanliga saker. Jepp.

MEN INTE FAN ÄR JAG LEDSEN, INTE TROR JAG ATT JAG ÄR NÅGON SPECIELL MÄNNISKA OCH JAG SÖKER INTE UPPMÄRKSAMHET ELLER TRÖST. DET HÄR HANDLAR ENBART OM ATT TRÄNA, TRÄNA, TRÄNA INFÖR MIN FRAMTID OCH FÖR ATT VISA ANDRA VAD JAG GILLAR ATT GÖRA. NÄR JAG BLIR ÄLDRE - DÅ JÄVLAR KAN NI KLAGA. SKRIV KLAGOMÅL TILL BOKFÖRLAGET, OCH TILL TIDNINGEN JAG JOBBAR PÅ.

EN DAG DÅ JÄVLAR....
NI KANSKE INTE TROR MIG MEN JAG TROR STENHÅRT PÅ MIG SJÄLV.

TACK OCH ADJÖ

2010-05-17T23:19:00.003+02:00

Finns det någon som kan berätta något?
Ett minne, om kärlek, om vänskap, om någonting. Om att förlora, vad vet jag.
Berätta något ni varit med om. Tack på förhand.

Det vore så fint.

2010-05-16T19:03:00.005+02:00

Hur kan jag säga...

Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.

Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.

- Karin Boye

Joey Tempest.

2010-05-15T11:04:00.003+02:00

Igår spelade vi 'med andra ord' och ett lag fick en person de inte kunde förklara. De visste helt enkelt inte vem personen var.

När tiden var ute slängde han den lilla brickan på golvet och jag såg att det stod 'Joey Tempest' på den. "Herregud, vet ni inte vem Joey Tempest är? Det är ju sångaren i Europe", sa jag. Sedan tänkte jag vidare.

Om jag inte hade träffat dig hade jag nog inte heller haft någon aning om vem det var.

Ville bara tacka för allt det fina och någon dag ska vi vara vänner, är bombsäker på det.

2010-05-14T18:06:00.006+02:00

På danskvällen förra året frågade en tjej någonting om oss när vi var på väg ut. Vi höll aldrig varandra i handen, trots att vi faktiskt hade kysst varandra ett flertal gånger ute på dansgolvet och inför andra. Alla hade sett hur vi hade betett oss som ett riktigt kärt par. Men ändå var vi inte tillsammans.

Tjejen frågade någonting om oss och han svarade: "Alltså, jag förstår inte... jag förstår verkligen inte", och så blickade han över på mig och pekade lite smått och fortsatte: "Hon måste vara ute efter pengar eller någonting".

Allting i vårt förhållande handlade om att ha kul, om att hitta på någonting. Som att spela bowling eller cykla äventyrsrundor, titta på stjärnorna eller leka spioner som om vi vore sju år gamla. Allting var inte så fjäskande jävla förhållandeaktigt hela tiden, utan vi var två kompisar som var kära i varandra. Hur vi ibland skrattade som häxor, eller som när du snurrade mig på stan utan att jag var beredd på det.

Som att ringa upp varandra och låta som ett får, eller som att ha tävlingar om vem som kan rita den finaste kamelen. Vi gjorde ju saker som att åka pulka fast med sopsäckar och ha tävling om vem som kunde glida snabbast.

Du och din familj välkomnade mig så jävla väl att jag ibland stannade upp och frågade mig själv varför jag förtjänade något så fint från er sida. Dina släktingar kramade om mig, kallade mig för hjärtat och din lilla kusin sa en gång: "Men, Nicolina, du är ju en prinsessa".

Vi åkte till Liseberg, kysstes i Sagoslottet, älskade vädret och vi båda två blev yra av att åka en barnkarusell som din treåriga kusin älskade att åka. Minns när du inte hittade den sista biljetten och hon blev jätteledsen. Sedan hittade du den i din plånbok säkerligen ett halvår senare.

Minns när vi beställde pizza och åt den i ditt rum, du åt upp den rätt kvickt och sakta som jag är med att äta, så tog det evigheter. Du tjatade alltid på mig att jag skulle äta en hel, men jag orkade aldrig mer än en halv. Minns hur jag satt på golvet och du låg i sängen och log mot mig när jag tryckte i mig min alldeles fettiga mexicana.

Minns hur jävla glad jag blev när du skickade ett sms, och jag minns den gången då jag loggade in på msn och du öppnar konversationen med 'jag älskar dig'. Eller som första gången då du sa att du älskade mig. Jag blev så lycklig och kysste dig alldeles för hårt och alldeles för oromantiskt. Minns när jag gav dig pruttlera och du kletade in i princip hela mig med det.

När vi alltid gjorde gäddan mot varandra, hur vi spelade TF2 och ibland kunde diskutera olika saker. Hur du allid suckade när jag sa att jag inte hade läst en viss bok eller sett en viss film, eller hört ett visst band. Åh, du kan så mycket om musik. Minns när du berättade om när The Big Booper, Ritchie Valens och Buddy Holly kraschade. "The day that music died", eller någonting. Det var på 50-talet någon gång om jag inte minns fel.

Du älskar Pink Floyd och jag gav aldrig dem någon en riktig chans. Det är inte försen nu jag sitter och lyssnar på liveversionen av 'Wish you were here' med David Gilmour.

Aldrig någonsin har en människa påverkat mig på samma sätt som du gjorde. Jag har blivit så oerhört jävla stark på något vis. Social, jag vågar för i helvete öppna käften.

Vet du vad jag älskade så himla mycket med dig?
Att alltid när du klev av bussen, så sa du artigt hejdå till busschauffören och ibland 'ha det bra'. Att du passade så himla bra i glasögon och kunde varenda jävla rad i varenda låt du spelade. För att du ändrade röst när du trollade. För att du hatade facebook. För att du blinkade så mycket framför tvn, för att du ibland brast ut: "JAG FÅR PANIK", även fast du inte fick det. För att du och jag bråkade om kuddarna och täcket, för att du fick mig att känna mig som en del av något stort och viktigt.

För att vi bestämde oss för att ha en hattsommar, för att vi skulle åka utomlands till hösten. Sedan älskade jag dig för att du tyckte om att jag var så oerhört liten. Det har varit ett stort komplex sedan så lång tid tillbaka, att alla växer om, att alla jeans är för långa och för att jag ligger under medellängden. Men du tyckte om att jag var så kort.

Medan du var så lång.

Du pussade mig alltid på huvudet eller på pannan. Det gjorde du igår när vi gjorde slut och det var då jag började skaka. Fan, du var så himla fin. Jag vet inte om du försökte få mig att inse att jag förlorade någonting riktigt jävla vackert.

För det du och jag hade var jävligt vackert. Åh, glömmer aldrig när vi lekte runt i din trädgård med din lilla kusin och de andra två småttingarna. Din bror la sig i minipoolen och skvätte överallt, vi sprang runt, jag hade shorts på mig för första gången på år och du spillde saft på era plattor.

Eller som när vi sov över första gången. Du är så lång, så stor och jag älskade varenda del av dig. Dina axlar var någonting jag älskade riktigt, riktigt mycket. Vi spelade bilspel och jag blev yr varenda gång och ibland kom du på så oerhört knasiga och roliga saker.

Alla fina stunder med dig var så himla bra.
Jag behöver dig fortfarande.

Fast det låter så jävla ledsamt att säga så. Jag förstår inte vad det är som har hänt riktigt. Någon säger att jag är välbalanserad och jag håller inte med. Jag är inte välbalanserad på några plan. Kanske skämtar med mina vänner om någonting, men att säga att jag är singel är någonting som kommer ta så oerhört lång tid att lära in. Eller att svälja.

Jag kan liksom kyssa och hångla hejdlöst med vem som helst. Bara det låter så jävla konstigt, så jävla knasigt och inte alls rätt. Men någonting som låter ännu mer fel är att DU kan kyssa och hångla hejdlöst med vem du vill. Ingenting kan hindra dig, liksom.

Ett år och tio dagar, tack.

du är fortfarande min bästa vän

2010-05-13T19:13:00.003+02:00

jag fick iallafall se dig i din nya hatt och i din nya beiga kavaj.

även om vi inte längre är ett par och även om det kanske inte blir så igen,
så tänker jag ändå fortsätta att leta efter den perfekta hatten och efter en beige kavaj.

du såg så oerhört stilig ut idag. du tog andan ur mig, så fint som man säger.

tack för vårt år tillsammans och tack för den finaste tiden i mitt liv.
du har byggt upp mig så oerhört mycket även om du inte vet det.

du passar i hatt.
så oerhört bra.

"And if a ten-ton truck kills the both of us to die by your side, well, the pleasure, the privilege is mine" - The Smiths

2010-05-10T13:43:00.002+02:00

Ett år tillsammans.

2010-05-02T18:44:00.002+02:00

2010-04-21T16:11:00.000+02:00

Vi har ju matchande glasögon också.

2010-04-19T18:23:00.004+02:00

Vi har inte pratat på evigheter.
Vi har för den delen aldrig varit nära. Bara haft samma intressen. Läser varandras bloggar, har samma drömmar och mål.

När tankarna fumlar omkring och det är som det är, fortsätter han vår konversation med att försöka liva upp den:

"Jag har börjat spela munspel", skriver han.

Han lyckas.
Och han kan spela munspel. Han kan spela Alfons.

Han kan läsa av mig utan att jag säger ett ord

2010-04-18T00:53:00.004+02:00

Jag gick på utvecklingssamtal häromdagen. Min lärare gav mig komplimanger och sa att jag hade höga mål. Höga ambitioner. Mitt framför näsan på min pappa sa han: "du har ju nämnt, att du har mått dåligt av det här".

Jag har aldrig nämnt någonting om min prestationsångest. En del i min omgivning blänger halvsurt på mig när jag slänger ur mig saker som "bara ett VG", men det har blivit en vana. Det bara är så. Efter sitt första MVG är VG ingenting man vill ha. Någonting man vill slänga. Ett halvbra arbete. Inte tillräckligt bra.

Min pappa nickade och sa: "ja, vi har försökt berätta för henne att VG, ett G är okej också. Men det förstår hon inte." Plötsligt blev mitt utvecklingssamtal till någon form av 'du-är-okej-även-om-du-inte-får-högst-betyg-samtal'. Jag bet mig hårt i läppen. Fortsatte utvecklingssamtalet om hur mycket jag var tvungen att kämpa i engelska för att kunna få MVG.

Kanske noterade min lärare mina tårar den gången då vi satt i en ring och skulle diskutera prestationsångest.

Nåväl. Vad vet jag.

Kära, kära vänner

2010-04-08T22:02:00.004+02:00

Jag bläddrade i tidningen och läste om sex kvinnor som var med i en olycka på riksväg 650. Kvinnor. Egentligen var de sexton och sjutton år gamla tjejer. Mina vänner. Mina kära, kära vänner.

Jag läser vad de skriver. Att de är chockade. Inre blödningar, hjärnskakning, ryggskador. Men inga allvarligare skador. De fortsätter: "men det kunde ju varit värre". En tjej skriver till den andra: "jag trodde på fullaste allvar att du skulle dö". Jag fick tårar i ögonen. Ja, det kunde varit så mycket värre.

De skriver att de inte minns. Att de skrek. Att de fick åka ambulans och spendera natten på sjukhus. Men det kunde givetvis varit värre. Bilder från olyckan: bilen som är söndrig och ambulansmännen som har panik i ögonen.

Det kunde varit värre.
Men jag är glad över att det inte var det.

;

2010-04-04T13:04:00.004+02:00

Från och med idag ska jag uppskatta allt jag har.
Det har jag lärt mig på den senaste tiden att man borde göra.

vår

2010-03-27T15:03:00.004+01:00

Varenda gång våren slår ut, kommer den som en explosion. Lite för varmt för skinnjacka och för tok för varmt för en tjock halsduk. Mina två vänner köpte glass medan jag lät bli, då jag lovat bort vårens första 'uteglass' till någon annan. Likadant då jag och mina klasskamrater så fint en fredagseftermiddag satte oss på ett härligt ställe och njöt av solen. Även en del av dem njöt av vårens första glass.

Jag blir lycklig av sol och jag blir lycklig av vår. Och just idag är det sjuttiofyra dagar kvar till sommarlovet.

Jag har kommit fram till att jag är bra på att lyssna på andra människor och att jag gärna hjälper andra. Vilket jag också brinner för att göra.

Tack och hej,

Herregud. Chocktillstånd.

2010-03-23T20:42:00.007+01:00

Nä.
Bara chocktillstånd.

värde: noll

2010-03-22T08:02:00.004+01:00

Är nervös. Grät i duschen. Tänk om det blir fel, ett litet snedsteg. Operation, ordet smakar så illa.

Och jag kan ingenting. Måste börja läsa böcker, tidningar och se på filmer och dokumentärer. Sluta vara så jävla trög.

Jag är inte speciellt bra på någonting. Måste hitta någonting som faller mig i smaken. Som jag kan brinna för.

Jag är en tråkig jävla människa.
Nu måste jag gå till skolan. Fastän att jag inte vill eller orkar.

Voila - en klagoblogg med ledsna texter.

summer 10

2010-03-16T12:03:00.004+01:00

Det här längtar jag efter något så oerhört: sommarkläder, kyssar, minigolf, sola, bada, shoppa, äventyr (plastfolieäventyr), glass, grillning, sena sommarkvällar, uteservering, bus, dans, solbränna, doften av nyklippt gräs. Jajajaja.

Jag har bekanta och äldre vänner på min lista, men ni förtjänar ingen plats alls

2010-03-06T12:05:00.002+01:00

"Hitta dina vänner på facebook".

Det kommer upp en ruta med förslag, och jag granskar varenda namn. Jag känner igen dem, är det första jag tänker. De har visningsbilder, där de poserar med keps, mössa eller med för mycket vax i håret. Det är inte så att jag har stött på dem på stan, eller att de är någon av mina vänners bekanta.

Nej.

De gick på min förra skola, och jag vet att jag har fått säga deras namn högt flera gånger. Inför kompisar, inför lärare. Mellan namnen har jag tagit pauser för att bita ihop. Ibland har det inte fungerat, utan tårarna har strömmat ner för mina kinder och jag har fått ta pauser för att kunna andas istället.

Ibland har jag fått skriva ner dem. I skolan, och ibland hemma. I dagböcker med hat för att orden har gjort för ont. Det var visserligen flera år sedan orden kom ur deras munnar, och det var år sedan jag var riktigt ledsen över det. Jag har lämnat det bakom mig, men nu tänker jag att...

de inte ens förtjänar en plats på min vännerlista på facebook.

Lalalala

2010-02-28T02:02:00.002+01:00

Det är lite knasigt hur ditt leende fortfarande ger mig ett sådant rus genom hela min kropp

snö, snö, snö....

2010-02-23T22:46:00.000+01:00

Ba ba ba i följd

2010-02-19T11:33:00.002+01:00

"Jo, kom igen! Snälla?"

Det räckte med att tre - fyra personer sa det till henne, sedan greppade hon gitarren och drog fingrarna över alla strängarna för att kontrollera att den var stämd. Iallafall något stämd. Hon plinkade lite innan, tittade ner i golvet på sitt block för att hålla koll på att ackorden var i rätt ordning. Hon hade ju valt ordningen själv.

Sedan satte hon igång. En ganska snabb låt, och hon sjöng inför oss. Låten var skriven på engelska och hon hade gjort klart alltihop på en lektion, ungefär. Det jag la på minnet från låttexten var någonting om att brödet var rostat. Fast, på engelska, som sagt.

Hon sjöng, spelade och vi tittade på med stora ögon. Ingenting var förberett, det var egentligen en lektion som skulle handla mer om ämnet tv, än om låtar som man själv skrivit.

Hon fortsatte. Refrängen var bland annat ett par 'ba ba ba' i följd efter varandra och hon log hela tiden, men tittade aldrig upp.

Efteråt fick hon en applåd, en ganska stor sådan.

Jag fattar fortfarande inte hur hon kunde greppa tag i gitarren och sätta igång och sjunga utan att ha övat innan. Jag menar, mitt hjärta slår lite snabbare nu om jag bara tänker på att jag ska ha en muntlig framställning inför hela min klass.

Jag antar att hon är lite mer säker i sig själv.

it's like forgetting the words to your favorite song, you can't believe it, you were always singing along

2010-02-13T02:38:00.006+01:00

Ikväll funderar jag mycket. På framtiden.
Jag vill veta vem, vilka det är som följer min blogg.
Skriv lite om er själva? Vore så fint.

De vill ha henne till -1

2010-02-04T14:20:00.006+01:00

Tjugofyra år gammal, etthundraåttio centimeter lång och väger drygt fyrtiofem kilo. Med ett BMI på siffran fjorton. En modell med alldeles för synliga revben och tunna armar, smal midja. Spindellånga smala ben. Enligt mig är hon en "size zero", men enligt modevärlden är hon alldeles för fet för catwalken.

Trots hennes trådtunna armar och ben och de höftben som sticker ut, fanns det modellargenturer som klagade på hennes kropp. Hennes rumpa var alldeles för stor. Etthundraåttio centimeter lång, och fyrtiofem ynka kilo. Det går inte riktigt ihop.

När man läser vidare i artikeln står det om hennes matintag, som värst var det bara ett halvt äpple per dag. Hon berättade även hur andra tjejer skulle klara av dagen - de tog receptbelagda mediciner för att kunna att koncentrera sig eftersom att de var så yra av hunger.

En tjej. Storlek 0. Men modellargenturerna vill ha henne lite mindre än så. Kanske storlek -1.

Låt inte nervositet hindra dig

2010-01-25T18:26:00.001+01:00

"Vill du inte spela fotboll som din bror?"

Mina föräldrar tjatade alltid på mig om olika sporter och aktiviteter. Egentligen ville jag testa på allt möjligt: fotboll, klättring, kanske bli en scout som klarar av att göra alla möjliga knutar och som får tälta i skogen, och ibland föll suget för innebandy. Ganska ofta faktiskt.

Men jag ville inte - eller jag vågade egentligen inte.

Jag spelade fotboll på fritiden, var med i cuper och lärde mig varenda lagmedlem i Sveriges landslag. Jag kunde till och med deras nummer på ryggen och när matcherna på tv ägde rum, satt jag och väntade ett par minuter innan, iförd i en gul och blå fotbollströja. Ett par gånger strömmande lyckan genom min kropp så mycket, att jag sprang ett varv runt området där jag bodde - iförd i min Larssontröja och rosa pyjamasbyxor.

Jag älskade fotboll. Läste en bok om Henrik Larsson och åkte till Göteborg för att gå på en fotbollsmatch: Sverige - Tjeckien. Jag jublade och skrek med min fotbollströja, fotbollshandske och min förbannat fula fotbollsmössa.

Så, en dag bestämde jag och min kompis oss för att cykla till en fotbollsträning för att pröva på. På vägen dit insåg jag hur duktiga dem skulle vara, och vände tillbaka hem. Jag grät för att det var någonting jag ville - men inte vågade.

Idag får jag sådana känslor i hela kroppen när jag tänker tillbaka på hur insatt jag var, och när jag tänker på hur mycket jag ville, men jag lät min nervositet hindra mig.

- Om du vill göra någonting väldigt mycket, försök genomföra det trots din nervositet eller rädsla. Det är svårt när nervositeten vill sätta stopp, men en dag kan du ångra dig och då kan det vara försent.

Väck mig inte imorgon, låt solen gå upp utan mig

2010-01-20T12:20:00.002+01:00

Att kalla dig älskling känns så rätt

2010-01-18T20:33:00.002+01:00

Älskling, älskling, älskling.
(Jag tyckte faktiskt om din supergröt. Faktiskt.)

minnen.

2010-01-17T21:09:00.002+01:00

Jag minns när jag gick i sexårsgruppen och på lågstadiet. En pojk var kär i mig och visade det genom att umgås med mig mycket, och en gång kom han fram med tretton teckningar i handen. Det var mest på digitala monster och pokémon. Pokémon tyckte jag om - så jag tittade på alla teckningarna, men jag sa inte ett knyst.

Samtidigt frågade han chans på mig. Jag tittade till sista teckningen och fnyste lite. Sedan sa jag bestämt nej och lämnade tillbaka teckningarna. Även om det stod: "Till Nicolina" på varenda en.

Han bad mig att ta dem och jag sa att jag inte hade plats med dem. De fick inte plats någonstans, sa jag lite oskyldigt.

- Jag var ganska elak. Stackars pojke.

07/08

2010-01-16T12:35:00.004+01:00

När jag var sju år gammal umgicks jag med kristna. De läste ur bibel, tackade Gud för maten och jag fick följa med dem och övernatta i kyrkan. Ett par övernattningar i kyrkan blev det och jag träffade nya lekkamrater. Det var någon speciell känsla av att gå i kyrkan och att umgås med dem. Det kändes lite magiskt, faktiskt. Men tiden gick och jag blev någon sorts emobrud kanske, och det blev inga mer besök i kyrkan eller måltider med dem. De försvann helt enkelt ur mitt liv. Eller, jag försvann ur deras. Jag vet inte riktigt.

Jag konfirmerade mig -08, och jag saknar och tänker på det lite ibland. Jag är inte religiös - jag lärde mig inte så mycket om Gud, men vi tänkte och pratade om väldigt viktiga saker. Öppnade oss för varandra, skrattade massvis, de läste fina texter och spelade upp låtar när vi låg på varsin bänk inuti kyrkan. Man fick tänka på vad man ville, knäppa fingrarna och be. Man fick be om förlåtelse - det gjorde jag ibland. Ibland bad jag för mig själv, och ibland för andra. Jag fann verkligen trygghet i kyrkan. Tryggheten var så stor också.

...Men jag har inte varit där sedan dess, och ja, jag saknar det. Helt enkelt.

2010, tjalala

2010-01-10T19:11:00.002+01:00

Jag fick en kommentar häromdagen: "hoppas du bara inte tappar fokus på att du är en personlighet, en karaktär och inte en kropp med en viss vikt."

Det var väldigt klokt sagt.

2010 ska bli ett väldigt bra år, har jag bestämt mig för. Oavsett hur långa mina skoldagar är, och oavsett hur jobbigt jag kommer få och ha det, ska jag genomföra det. Allt. Jag ska lära mig att prioritera, jag ska försöka stötta dem jag älskar mest och jag ska uppfylla mina mål.

Allting känns mycket lättare om man försöker tro på det.